Det händer i stort sett alltid när kunderna granskar mina manus. Jag väntar nästan på den. Vet att det bara är en tidsfråga innan den dyker upp. Den klassiska kommentaren. ”En mening får aldrig börja med men eller och. Ändra!”
Den här kommentaren grundar sig i en gammal regel som många fick lära sig i skolan när det begav sig – en regel som dock övergavs för länge sedan och som numera hör hemma på svenskans kyrkogård. Men det är intressant att så många fortfarande har så svårt att acceptera den dödförklaringen. Ja, språkliga förändringar överhuvudtaget. För det finns ett väldigt starkt konservativt drag hos alla språkbrukare, framför allt när det kommer till hur vi skriver. Det verkar nästan som att det finns något inneboende i oss som kämpar emot nymodigheter. Det är ju också energikrävande att behöva tänka om, lära nytt och vänja sig vid nya normer.
Men grammatiska regler, stavning, uttal och ordförråd är förstås inte alls något som är hugget i sten. Språket förändras hela tiden. Vissa förändringar går fort och är väldigt påtagliga, som när vi skapar och lånar in nya ord. Vi är också ganska öppna för att släppa in nya substantiv, verb och adjektiv (tänk bara på ord som mansplaining, plastbanta och obror). Det beror på att de här ordklasserna är starkt knutna till att beskriva sådant som finns i verkligheten – och därför behöver kompletteras i takt med att verkligheten förändras.
Andra ordklasser, som snarare hör till språkets grundstenar när vi exempelvis ska bygga meningar, är däremot i stort sett stängda för förändring. Hur länge sedan var det till exempel sedan du hörde en ny preposition eller ett nytt räkneord? Just därför tycker jag att det är högintressant att vi i svenskan har tagit ett steg mot att införa ett splitternytt pronomen – hen. Utveckling och anpassning pågår alltså även här, om än i det lilla!
En annan förändring som brukar vara ganska tacksam att titta på är betydelseförskjutningar. Ta till exempel kommentaren ”It’s amusing, awful, and artificial!”, som drottning Anne av England sägs ha fällt till arkitekten när hon besökte St. Paul’s Cathedral i slutet av 1600-talet. Den blivande katedralen var förstås inte lustig, hemsk och artificiell – utan tvärtom förtjusande, vördnadsbjudande och konstnärligt utformad. Det finns massor av sådana här exempel på betydelseförskjutningar även på svenska. Till exempel har minister gått från att betyda tjänare till regeringsmedlem, betydelsen av tärna har snävats in från att betyda flicka i allmänhet till att specifikt beteckna en flicka i ett luciatåg eller bröllopsfölje och på senare tid har jag lagt märke till att störig i mindre och mindre utsträckning verkar användas synonymt med kaxig och hos många språkbrukare i stället har fått samma betydelse som störande eller irriterande.
Ett annat exempel på intressanta förändringar är de ljudskridningar som de germanska språken genomgått under många hundra år. Exempelvis förändrades ljuden p och t under en tid till f och d – och när man vet det blir släktskapen mellan olika språk lättare att se (jämför till exempel latinets pater med svenskans fader). Vissa ljudskridningar genomfördes bara delvis i svenskan, innan de klingade av. Så var till exempel fallet med sk, som förändrades till ljudet sch. Hade den här utvecklingen inte stannat av hade vi numera sagt scho och schola i stället för sko och skola (som tyskarna), precis som vi i dag utan att blinka uttalar skepp som schepp.
Så vart vill jag då komma med det här? Jo, till att förändring är naturligt. Det är ett tecken på att språket lever och har hälsan – att folk använder det och vill använda det. Språk som inte tillåts att förändras och som inte anpassas efter verkligheten dör ut. Se bara på det stockkonservativa latinet som numera är helt musealt, medan vulgärlatinet (notera det nedsättande namnet!) som var det språk som de vanliga romarna använde sig av utvecklades vidare till det som i dag är italienska.
Språket behöver helt enkelt utvecklas för att överleva. Och om det är något man snabbt lär sig som språkvetare är det också att vara konservativ med viss måtta. Så länge regler finns ska vi följa dem, javisst, men när förändringar börjar sprida sig ska man granska dem med öppet sinne och inte streta emot med en dåres envishet. Man ska komma ihåg att det är mycket möjligt att det som känns naturligt och korrekt i dag någon gång har betraktats som en riktig styggelse – tänk till exempel på vilken uppståndelse det blev vid tiden för den senaste svenska stavningsreformen (år 1906), när fauteuil plötsligt skulle börja stavas fåtölj. Vilken stavning är det som känns konstig i dag?
Så jag jobbar hårt på att försöka vänja mig vid att folk faktiskt använder dubbelt supinum (hade velat gjort) och riktning där det egentligen ska vara befintlighet (vart är den?). För utveckling och förändring är ofrånkomligt. Och av nöden om svenskan ska ha en chans att överleva som ett levande språk.
Det som gäller för språket skulle jag vilja överföra även på arbetsområdet. Utveckling och förändring är ofrånkomligt. Och av nöden om man som företag eller arbetstagare ska ha en chans att överleva och kunna hävda sig på marknaden eller arbetsmarknaden. Därför älskar jag utbildning. Och fortsätter oförtrutet att förklara för kunderna att det numera faktiskt är helt okej att meningar börjar med både men och och.
Lotta Lundbäck
Manusförfattare och pedagogisk rådgivare, Xtractor