Vi ska börja den här bloggen med att du får svara på en fråga.
Innan du läser vidare, glöm inte att kika på feedbacken på ditt svar (klicka på knappen här ovanför)!
Först och främst kanske vi ska slå fast vad själva begreppet lärstilsteori egentligen innebär. Lärstilsteorin bygger på tanken att människor lär sig på olika sätt. Det betyder att om en person bara anpassar sitt lärande efter sin specifika lärstil kommer hen att lära sig bättre och få bättre resultat.
Den här teorin har inte fått stå oemotsagd. På Xtractor exempelvis har vi länge varit kritiska till den. Men vi får ofta förklara varför för våra kunder. Och vid en snabb googling får man massor av träffar på skenbart pedagogiska sidor som okritiskt förmedlar teorin.
Så vad kommer lärstilsteorin ifrån? Häromdagen lyssnade jag på ett intressant radioprogram om lärstilarnas uppgång och fall (en länk till programmet finns längst ner i artikeln). Där berättades det att forskningen om lärstilar tog fart i början av 60-talet när skolplikten utvidgades runtom i världen. Plötsligt hade man massor av elever som behövde ta till sig teoretiskt material, viket innebar stora utmaningar för lärarna. Och i samband med det här började man fundera på om olika elever kanske kunde vara behjälpta av att lära sig på olika sätt.
I Sverige slog lärstilsforskningen igenom i slutet av 90-talet. Då introducerades nämligen en ny läroplan, som byggde på en nyliberal ideologi där individen var placerad i centrum. Tidigare hade man pratat mycket om socialgrupper, men nu när det individuella lärandet hamnade i fokus sökte man med ljus och lykta efter ett sätt att hantera det på. Hur skulle skolorna kunna tillgodose varje enskild elevs behov? Lösningen blev en pedagogik som byggde på just lärstilar.
Men det var en bedräglig lösning. Dels blev förväntningarna orimliga – det förutsattes att lärandet skulle mer eller mindre gå av sig självt om eleverna bara förstod vilken lärstil de hade och fick individuellt anpassad undervisning. Dels ställdes lärarna inför en omöjlig uppgift – hur skulle en lärare, med en klass på kanske 20–30 elever, kunna anpassa undervisningen individuellt efter varje enskild elev?
Det dröjde inte heller så länge förrän forskningen började kritiseras. Bland annat påpekades det att delar av lärstilsteorin bygger på rena felaktigheter om hur hjärnan fungerar. Och flera metastudier har visat att lärstilspedagogikens effekter är försumbara – ibland till och med negativa. Det verkar helt enkelt som att det som vi tycker bäst om inte nödvändigtvis är det som är bäst för oss (ungefär som att man kan älska godis, men att det inte är särskilt framgångsrikt att basera sin kost på karameller). Föga förvånande har det också visat sig att det är ineffektivt för lärare att använda sig av lärstilspedagogik i undervisningen.
Så efter några år avtog hajpen. Och i den svenska skolans läroplaner finns det inte längre några spår kvar av lärstilsteorin.
Så vad är det som gäller nu då? Jo, forskning tyder på att alla människor faktiskt lär sig på ett ganska likartat sätt. Och det allra viktigaste för att lärande ska ske är att information förmedlas på ett sätt som skapar förståelse hos mottagarna.
Vi behöver alltså inte slå knut på oss själva för att hitta den perfekta pedagogiken för varje enskild individ. Däremot ska vi gärna variera lärandet – men det är snarare en fråga om att skapa intresse och engagemang än om att tillgodose olika människors olika preferenser.
Lotta Lundbäck
Senior Learning Designer, Xtractor
Lyssna på programmet?
Du hittar programmet på Utbildningsradions hemsida: Skolministeriet – lärstilarnas uppgång och fall.